söndag 18 december 2011

Slutrapport från Malmö Open samt hattmode och vintersport

Jonny Hector – igen. Foto: Calle Erlandsson

Det finns ingen som har vunnit Malmö Open, ensam eller delat, så ofta som Jonny Hector. Den här gången säkrade han förstaplatsen genom att besegra Niels Jørgen Fries Nielsen i sjunde och sista ronden. Det såg övertygande ut. Detta var åttonde gången Jonny var i topp, första gången var för tjugosju år sedan. Tiger Hillarp Persson erövrade andrapriset och sedan var det en klunga på delad tredjeplats. Här finns prislistan och rondresultat.

På prisutdelningen dök bland andra Jonnys dotter Sofia upp i världens tuffaste hatt. Ärligt talat är jag en smula avundsjuk. När jag för en tid sedan nämnde för min yngsta dotter att jag tänkte skaffa en hatt fick jag veta att det skulle jag nog inte göra för idag är det bara ungdomar som bär hatt. Enligt Moa skulle det kunna vara lite pinsamt om jag gjorde mig till och skaffade en. Det känns ibland som om jag lever i uppochnervända världen – när slutade gubbar bära hatt? - och utöver det tycker jag att mina smakråd inte så sällan är alltför stränga. Nu går jag i toppluva och vet att jag kunde ha varit mycket elegantare. Det finns tillfällen när jag övervägt att trotsa mina kära döttrar och göra omvänt föräldrauppror.

Lucas Wickström på Malmö isstadion. Foto: Kent Vänman

Och apropå elegans: Lucas Wickström har varit i stan. Om han ställt upp i Malmö Open hade han nog varit med och kämpat om prispengarna, men nu valde han bort det. Han var i Malmö som deltagare i helgens konståknings-SM. Jag var där och kollade tillsammans med hans pappa Kent Vänman, som vänligt förklarade att jag nog var för gammal för att börja med den idrotten. När allt kommer omkring har jag ändå aldrig varit särskilt tänd på att utöva vinteridrott. Den enda gång jag stått på skidor var när vi gjorde en utflykt till Pildammsparken under något av mina första skolår. Vi begav oss iväg till Malmös då högsta höjd, Himlabacken, vars högsta punkt ligger svindlande fem meter över havet. Det är möjligt att jag överdriver lite, men det är nog uppåt fem meter. Luften kan vara rätt tunn där uppe. Jag hade lånat min storebrors skidor och vallat dem med med stearin. Väl uppe spände jag fast skidorna på mina stövlar och tittade oroligt neråt backens slut. Efter att ha stått där uppe några minuter spände jag av skidorna, la dem på axeln igen och gick ner samma väg som jag hade kommit upp. Jag har heller aldrig spelat hockey.